1699-1779 French Jean Baptiste Simeon Chardin Locations Chardin was born in Paris, the son of a cabinetmaker, and rarely left the city. He lived on the Left Bank near Saint-Sulpice until 1757, when Louis XV granted him a studio and living quarters in the Louvre. Chardin entered into a marriage contract with Marguerite Saintard in 1723, whom he did not marry until 1731. He served apprenticeships with the history painters Pierre-Jacques Cazes and Noël-Nicholas Coypel, and in 1724 became a master in the Acad??mie de Saint-Luc. Upon presentation of The Ray in 1728, he was admitted to the Acad??mie Royale de Peinture et de Sculpture. The following year he ceded his position in the Acad??mie de Saint-Luc. In November of 1731 his son Jean-Pierre was baptized, and a daughter, Marguerite-Agn??s, was baptized in 1733. In 1735 his wife Marguerite died, and within two years Marguerite-Agn??s had died as well. The Ray, 1728, Mus??e du Louvre, Paris.Beginning in 1737 Chardin exhibited regularly at the Salon. He would prove to be a dedicated academician, regularly attending meetings for fifty years, and functioning successively as counsellor, treasurer, and secretary, overseeing in 1761 the installation of Salon exhibitions. In 1744 he entered his second marriage, this time to Françoise-Marguerite Pouget. The following year a daughter, Ang??lique-Françoise, was born, but she died in 1746. In 1752 Chardin was granted a pension of 500 livres by Louis XV. At the Salon of 1759 he exhibited nine paintings; it was the first Salon to be commented upon by Denis Diderot, who would prove to be a great admirer and public champion of Chardin work. Beginning in 1761, his responsibilities on behalf of the Salon, simultaneously arranging the exhibitions and acting as treasurer, resulted in a diminution of productivity in painting, and the showing of replicas of previous works. In 1763 his services to the Acad??mie were acknowledged with an extra 200 livres in pension. In 1765 he was unanimously elected associate member of the Acad??mie des Sciences, Belles-Lettres et Arts of Rouen, but there is no evidence that he left Paris to accept the honor.[8] By 1770 Chardin was the Premiere peintre du roi, and his pension of 1,400 livres was the highest in the Academy. In 1772 Chardin son, also a painter, drowned in Venice, a probable suicide. The artist last known oil painting was dated 1776; his final Salon participation was in 1779, and featured several pastel studies. Gravely ill by November of that year, he died in Paris on December 6, at the age of 80.  Related Paintings of Jean Baptiste Simeon Chardin :. | la raie | Still Life wtih Basket of Strawberries | Two cats salmon mackerel | The Silver Goblet (mk05) | Silver wine bottle lemon apple pear |
Related Artists:
Eduard von Gebhardt
Franz Karl Eduard von Gebhardt (1838-1925) was a Baltic German historical painter. He was born in Järva-Jaani, Estonia, the son of a Protestant clergyman, and studied first at the Academy of St. Petersburg (1855-58). In 1860 he became the pupil of Wilhelm Sohn at Desseldorf, where he permanently settled, and became professor at the academy in 1873. One of his students was the German-Brasilian painter Wilhelm Techmeier.
Aleksander Gierymski
Warsaw 1850-1901 Rome, Brother of Maks Gierymski. He studied (1867) at the Warsaw Drawing Class, then (1868-73) at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich under Georg Hiltensperger (1806-90) and Alexander Strehuber (1814-82), and later under Karl Theodor von Piloty. While in Munich he contributed illustrations to Polish, German and Austrian magazines. On a visit to Venice and Verona in 1871 he was especially impressed by the work of 15th-century Venetian artists; this new enthusiasm was reflected in his prize-winning painting of a subject set by the Munich Akademie, a scene from Shakespeare's Merchant of Venice (1872; destr., see Starzynski, pl. 4). After accompanying his dying brother Maks to various spa towns and other locations, he settled in Rome in mid-1874. Two genre scenes from this period, Roman Tavern and A Game of Mora (both 1874; Warsaw, N. Mus.), show the influence of Dutch painting. Gierymski remained in Italy until 1879, mostly resident in Rome.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.